The only hope for me is you

Jag har haft existentiell ångest hela dagen. Vet varken ut eller in. Känner mig ensam och bortkommen här på andra sidan. Hade det inte vart för mina älskade Sarah och Vicki så hade jag garanterat gett upp nu. Men vi ska ju göra detta tillsammans, vi mot världen.
Efter ett mycket ickesympatiskt samtal med mina föräldrar idag har jag tagit tag i livet (eller ja börjat). Jag har tagit körkort (!!!!!!), skrivit in mig på Stanford för att besegra en av mina största rädslor i livet nämligen Public Speaking, svindyrt så it better be worth it.

Nu är det bara 23 dagar kvar tills jag får andas ut i en underbar famn. I can't wait !